Ångestattack
Jag stampar fortfarande på samma fläck. Jag grubblar mig blå. Jag både vill ha kakan och äta den. Men vi vet ju alla att det inte går. Ett val måste göras. Och det måste nog göras snart för jag kan inte leva så här. Att befinna sig i detta "ingenmansland" är nog det jobbigaste jag varit med om. Men jag är så rädd. Rädd för att fatta fel beslut. Att jag ska ångra mig. Att han ska hinna träffa någon annan innan jag förstått att jag fattade fel beslut. Att han ska hinna skaffa barn med någon annan. Och att jag kommer att få leva mitt liv ensam och bittert ångra mitt beslut.
Jag känner mig som världens fegaste mes. Man måste faktiskt stå för sina handlingar!
Häromdagen fick jag värsta ångestattacken. Har aldrig varit med om något liknande förut. Jag var ute på promenad (rensa tankarna) och gick såklart och tänkte på allt det här. Jag tjöt för mig själv och hade ångest, ångest. Sån ångest att jag knappt fick luft. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fy vilken otäck känsla det var.
Jag vill ju leva lycklig.
posted by Linda @ 10:48
2 Comments:
Inget man dör av!!
panik ångest heter d!
hehe sjukt vaa?
Jag har själv fått en ångest attack, de är hemskt. Jag och min kompis ville sova men kunde inte, så vi tog hennes mamma sömntabletter. (vilket jag inte rekommenderar)så min kompis sov timme efter timme, jag själv var vaken timme efter timme. Sen kom min mamma och vi skulle hem. När vi väl var hemma skulle vi äta, jag var inte hungrig, inte ens sugen på mat. Fast de var min favorit mat. Så jag gick upp till mitt rum och la mig i min säng. Klocka blev allt senare och senare och jag hade granskat taket ett bra tag, men kunde inte somna, jag försökte med allt. Jag kunde inte somna. Sen kom de värsta, jag satte mig upp, jag fick ingen luft. Hur mkt jag än försökte fick jag ingen luft, självklart fick jag luft, men kändes som jag andades igenom dom minsta sugrören du kan tänka dig, jag ställde mig upp för att räta mig, för att försöka få luft, men föll ihop som en massa på golvet, jag försökte ropa på hjälp men fick inget ut ur mig. Jag var stel i hela kroppen, sen kröp jag in i ett hörn, för jag började se saker röra sig på golvet. Jag var så rädd så jag satt med benen mot magen och gunga fram och tillbaka, och de var min räddning. Jag hade nämligen rummet bredvid min mammas rum och hennes sambo. Mammas sambo kom in till mitt rum och bad mig sluta banka i väggen, sen såg han mig i hörnet och försökte lugna mig. Han bar upp mig och sen så ner till vardagsrummet, där jag försökte få ut mig vad som hänt hos min kompis, och han fattade inte så mycket av de jag sa men han lyssnade på dom få ord jag fick ut, sen blev jag tyst och han höll om mig till jag somna, satt vaken resten av natten fast han skulle upp och jobba nästa dag. Jag vet än idag varför de hände, och vad de var. De kanske är normalt? Mammas sambo har inte berättat till någon för jag inte ville de, de är våran hemlighet. Och nu vet du också.
Skicka en kommentar
<< Home