Jag är inte ensam

Träffade en kompis igår. Vi powerwalkade lite och sen gick vi och satte oss på ett fik. Kaffelatte är så jäkla gott! Hon har varit med om precis samma sak som jag är just nu. Hon bröt upp ett 13-årigt förhållande förra sommaren. De var nästan i samma situation som oss fast de hade inget hus eller ringar på fingrarna. Men ändå. Lika jobbig för det. Jag fick prata av mig och jag kände hur tårarna kom flera gånger. Det var så skönt att höra hur hon hanterat sitt och vad hon tänkt. Återigen fick jag bekräftelse på att jag inte är ensam. Nu har hon å andra sidan redan sitt "på det torra igen". Hon hittade ganska snart en ny "love of her life" och är sambo igen. Gick det för henne så borde det gå för mig.

I helgen ska vi fortsätta dialogen vi påbörjade för ett tag sen. Dialogen då jag berättade om allt jag känner och vad jag saknar. Min man grät då...