Så har vi pratat lite igen...
Jag bloggar på arbetstid... Får man ju inte göra egentligen, men what the hell!
Helgen har varit... sådär. Igår bestämde jag mig för att prata om det oundvikliga igen. Jag frågade mannen när vi var ute och gick: "Har du tänkt mer på det vi pratade om för ett tag sen?" Jo det hade han ju såklart. Och han tycker fortfarande att vi ska försöka hitta tillbaka till varann. Fan vad jobbigt!! Det gör ju inte saken lättare för mig direkt. Jag velar, velar och velar. Men jag vet inte om vi någonsin kan hitta tillbaka. Inte när jag har de här tankarna. Det bästa vore nog om vi sålde huset, flyttade till varsin lägenhet och sen får vi se. Det känns som att jag hela tiden hittar mer och mer fel och brister på det vi har fast det kanske blir så? Man retar sig på allt...
Och så har jag åldersnoja. Noja över att jag ännu inte har några barn. Vid 30+ "borde" man kanske ha det. Eller åtminstone snart. Att börja om från början innebär ju att det inte blir några barn än på ett par år, eller i värsta fall - inga barn alls! För tänk om jag inte hittar någon att skaffa barn med!! Kanske kan nästa person inte heller leva upp till mina förväntningar på livet och då kanske Mannen var den bäste trots allt?
Men om jag inte vågar, vågar att bli ensam - hur ska jag då veta? För att få veta måste jag ju våga. Å shit vad det här är svårt??
Kanske har jag bara en försenad 30-års kris? Kanske man kommer till det här stadiet i alla förhållanden? Hur blir det då i mitt nästa förhållande? Ska jag dumpa honom också efter ca 10 år? Men jeeeez! Giv mig styrka!! Hur fan ska man veta vad som är rätt eller fel för mig??
Jag grubblar nog snart ihjäl mig tror jag...
Fan.
Summan av vårt prat vi hade blev egentligen att vi inte kom vidare alls. Men vad menar han egentligen när han säger att vi ska "försöka hitta tillbaka till varann"? HUR menar han att vi ska göra då? Nää, det känns som dead-end för mig. Faktiskt.
Ska ta en promenad och rensa tankarna.
posted by Linda @ 15:39
7 Comments:
Usch, jag lider med dig. Jag är lite i samma situation, och vet varken in eller ut. Och pojken min vill såklart att vi ska fortsätta tillsammans. Men går det att jobba upp någonting som inte känns alldeles rätt? Och hur då i så fall? Jag vet inte...
Det finns ingen väg till lyckan. Det är vägen som är lyckan - Buddha -
Kram!
Nickel... kanske för att ni är mer indoktrinerade av det moderna samhället där allt ska vara perfekt, alltid, och man alltid söker 'immidiate gratification'... shoppa för att det känns skönt för stunden, byta man för att det är så härligt i början...
Jag vet inte, men om jag någon gång skulle ha ett förhållande i tio år skulle det kännas STORT. Fast jag förstår väl tanken med att man vill att det ska hålla hela vägen.
Fråga honom vad han menar!
Och varför inte prova att bo själv ett tag och se hur det känns?
Håller med den senaste kommentaren. Varför tvinga sig till jättebeslut, och inte öppna för en möjlighet att hitta tillbaka, kanske genom att pröva att bo isär ett tag? Singelgräset behöver inte vara saftigare och grönare, och nästa man du träffar kanske inte KAN eller VILL skaffa barn. Jag ångrar inte en dag min skilsmässa, så råd går helt enkelt inte att ge, men om ångesten är så stark inför ett uppbrott så kanske du har för bråttom? Paniken beror kanske på annat än på att förhållandet är fel, utan på att du har för lite stimulans i livet rent allmänt... eller nåt annat. Men jag vet hur det är när tankebanorna loopar fast, man inte kommer ur.
Åh, nu måste jag skriva igen! Det är ju PRECIS mina tankar! Kunde varit jag som skrev!
Men HUR HUR HUR kan man "hitta tillbaka" om man har fått de här tankarna? Nu har jag grubblat och haft ångest i fyra månader. Jag MÅSTE fatta ett beslut. Men det är så svårt.
Skicka en kommentar
<< Home