Livet känns bra - trots allt

I lördags träffade jag SD-1 igen. Vi satt i en bar och drack drinkar hela kvällen. Och pratade. Och skrattade. Vi pratade om ditten och datten men även lite allvarliga saker. Bland annat det här med vad man har för "krav" på den andre. Jag som kommer från ett nästan 10 år långt förhållande borde ju ha en hel lista med krav, men det har jag inte. Däremot vet jag ju ungefär vad jag vill ha och inte vill ha, men det är inte så att jag sitter och pekar med hela handen och säger "så där och så där och så där ska han vara". SD-1 däremot (som inte ens varit i något längre förhållande) hade världens lista... Jag kände genast lite varningsklockor. Det är ju en übermensch han letar efter!! Och jag kan inte säga att hans kaxighet gjorde mig imponerad. Okej, man ska ha självförtroende - men det får ju finnas gränser. Såååå snygg är han faktiskt inte. Jag kände lite att "kom ner på jorden". Men, jag är sån så jag vill inte bara döma folk och kanske var det någon slags nervositet i honom som gjorde honom lite väl kaxig? Jag tänkte mest att jag ville lära känna honom mer, även under mer avslappnade former.

Vi gick hem till mig efter drinkarna. Jag trodde jag skulle få hångla och blev rejält besviken när han inte gjorde minsta antydan till närmanden? Hmm... var han inte intresserad eller försöker han spela gentleman? Ytterligare ett minus. Vill man ha något så tar man för sig!

Idag fick jag veta hur det är. Han känner inte 100 intresse för mig. Ok liksom. Det gör inget. Jag hade ju ändå redan börjat tvivla. Det kändes nästan som en befrielse faktiskt. Nu kan jag gå vidare och slipper slösa tid. (Jag ska erkänna att jag först fick känslan av att få nobben, men sen när jag tänkte efter så insåg jag att jag inte ens var ledsen över det han sa. Jag ryckte mest på axlarna: so what??)

Så nu ska Olivia gå vidare med sitt liv. Nya dejter kommer att komma och jag ska ha inställningen att inte ta så seriöst på det. Men man vill ju så mycket... Men det var ju faktiskt lite jobbigt att ha flera på gång också, så nu får jag ta och koncentrera mig på SD-2 ett tag så får vi se vad som händer...

Livet känns bra! :)