Tårar. Mängder av tårar
"Det är så mycket som är bra mellan oss men det finns också några bitar som inte funkar." Det var mina ord när vi pratade om livet igår. Och jag grät. Oj vad jag grät. Det ÄR inte lätt att avsluta ett förhållande som hållt på i snart 10 år. Jag sade att "jag är livrädd för att fatta fel beslut."
Mannen orkar inte heller med situationen som den är idag. Ena stunden är jag glad, nästa stund är jag arg/ledsen/förbannad. Stackarn... han slits mellan hopp och förtvivlan. Hans hopp är ju att jag ska komma och säga "vi glömmer det här. Det är klart att vi ska vara tillsammans". För det är det han vill. Han vill att vi ska fortsätta.
Det tyngsta just nu är att vi har huset tycker jag. Hade vi bott i lägenhet hade allting känts mycket lättare. Då hade vi lätt kunnat skaffa en lägenhet till och bott på var sitt håll ett tag. Nu känns det så definitivt. Det var ett stort beslut att KÖPA hus så det är ju minst ett lika stort beslut att SÄLJA huset (om inte större).
Sen var det ju det här jobbet på den andra orten. Jag har inte på långa vägar fått tjänsten än, så jag vet ju inte alls hur det blir.
Det känns som att jag sticker kniven i mig själv och sakta vrider om...
posted by Linda @ 13:05
4 Comments:
När man väl kommit så långt som till att diskutera att avsluta det hela, hur skall man då kunna komma tillbaka. Det kan ju inte bli som förr, han kommer ju gå runt och vara livrädd för att du skall vilja bryta upp igen... nä jag tror det är bättre att ta språnget nu.
Man kan inte låta det praktiska styra en relation. Det är väl inget som hindrar att en av er hyr en lägenhet ett halvår. Men jag tror också att det kan vara svårt att fortsätta efter en paus. Har aldrig förstått mig på det här med pauser.
Jag var tvungen att sälja mitt nybyggda, egendesignade och egenbyggda hus när jag separerade. Trodde att det skulle vara jobbigt, men alls icke. Det är bara ett hus. Det är bara materiella saker. Det är inget problem.
Och fortsätt gråta, det mår man bra av.
Åh fy fan, fy fan.
Jag är precis där du var. Känner precis som du skrev. Vi bor visserligen inte i hus, men köpte en lägenhet ihop för knappt ett halvår sedan. Efter en (!) månad slog Tvivlet ned i mitt huvud, som en spik: jag är ju inte kär i honom! Sedan dess har jag levt i ångest, sorg, känt tvivel och skuld över att känna som jag känner. För han är ju så BRA.
Känns väldigt skönt att läsa din blogg - mindre ensamt!
Skicka en kommentar
<< Home