Second thoughts??

Häromkvällen, när allt var sagt och bestämt, var jag så säker. Jag hade känslan av att "vilja ringa och berätta nyheten för alla". Senare den kvällen, när vi låg i sängen kände jag inte alls samma glädje. Jag började störttjuta. Vad betyder det?

Jag har haft fullt upp på jobbet de senaste dagarna, vilket även inneburit representation på kvällarna, så jag har liksom inte haft tid att tänka mer på det. Men igår var en hemmakväll. Vi pratade om huset och det vi måste fixa innan försäljning. Sen pratade vi om att jag eventuellt flyttar till en annan ort. Vi pratade om att han faktiskt aldrig bott i en vanlig lägenhet själv, bara studentlya. Allt kändes så märkligt, och jag kunde inte hjälpa det - tårarna bara rann. Men iofs, vad annat kan man vänta sig? Efter snart 10 år tillsammans så kan man inte ta lätt på saken. Jag nämnde något om att OM det visar sig att det här inte var rätt beslut så är det ju inte så att vi båda försvinner bort från varann för all framtid. Vi kan se det som en prövotid. (Försöker jag ha kvar en livlina??) Mannen ansåg att någon prövotid var det inte tal om. Han säger att han inte orkar det. Att slitas mellan hopp och förtvivlan. Han menade att säljer vi huset nu så ska det mycket till innan han drar igång en sån process igen. För det ÄR en process att köpa hus. Och ännu större att sälja. Jag dog lite där. Jag hade hoppats på att han skulle sagt att vi visst kan se det som en prövotid. Men som sagt, det kanske bara jag som är feg...?

Jag funderar mycket på allt bra vi har. Jag älskar honom. Han är min bäste vän. Vi kan skratta ihop. Han är min trygghet. Men då ställer jag mig också frågan - är jag "kär i tryggheten"?

Jag trodde allt skulle kännas lättare när beslutet var taget. Men det gör det inte. Det är som något slags vakum. Jag vet inte på vilket ben jag ska stå.

Samtidigt, mitt i all röra, blir jag uppvaktad på andra håll. Och jag måste nog ändå erkänna att dessa mail och sms som jag får, gör att jag kan hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag blir glad av lite ljus i mörkret och jag känner mig attraktiv. Men dessa mail och sms gör nog egentligen inte saken lättare för mig. De förvirrar nog mer egentligen. Men jag vägrar låta detta styra över mitt handlande. Jag blandar inte in någon annan i uppbrottet. Jag måste känna mig stark i mig själv och inte förblindas av lite flörtar. Jag ska bli singel, ingenting annat.

Nu undrar jag - när ska jag berätta för omgivningen? (Föräldrar, vänner, arbetskamrater). När vi väl gör det - ja då är det definitivt. Just nu känner jag mig inte helt 100 säker. Ja, jag velar. Men det FÅR jag faktiskt!