M har varit här, men jag vet varken ut eller in...

Så kom han då till slut. M alltså. Det har varit en konstig senhöst och vi har inte setts alls mycket. På sistone har vi inte ens pratat i telefon så ofta. Det är jag som tagit initiativet till allt den senaste tiden. Jag börjar tröttna. Har funderat mycket på om han inte vill längre, men jag har verkligen gett honom 1000 chanser att säga om han inte vill. Varenda gång har han sagt att han vill. Men ändå.

Han kom vid 16.30-tiden. Det tog inte så lång tid att visa runt i lägenheten, för den är ju inte så stor, haha. Han har inte varit här sen jag fick den helt möblerad. Herregud, det är verkligen länge sen!

Vi gick ut på stan en sväng. Kollade lite i affärer. När jag gick bakom honom kände jag att "wow, vad snygg han är!" Vi gick till China Malaysia och beställde mat som vi tog med hem till min lägenhet. Jag frågade honom om han hade bråttom hem, annars vore det nog idé att flytta bilen som han parkerat i P-huset där man bara kan parkera i 3 timmar. Jag hade hoppats på att han skulle sagt att han inte alls hade bråttom. Helst hade jag velat att han skulle säga att han inte behövde åka hem förrän imorgon! ;) Men det sa han inte. Han hade bråttom hem. Han skulle tvätta en skjorta och fixa inför nyår då han ska åka bort. Fan också.

Vi gick hem till mig. Klockan var väl ca 18. Vi åt god mat och drack inte alls vin som jag hade tänkt vi skulle göra. Nä, för han skulle ju hem sen. Så det blev Pepsi Max. Tända ljus hade vi iallafall. Alltid något.

Efter maten hamnade vi i soffan. Slökollade lite på TV. Pratade lite men inte alls så djupt som jag hade hoppats. Eller som jag ville. Jag sade dock: "Jaha. Jag har ju fått tjata på dig hela hösten om att vi ska träffas, måste jag fortsätta tjata även i fortsättningen?" Han svarade: "Ja du får fortsätta tjata. Hard to get, vet du." Sen skrattade han och fortsatte: "Nä, du ska inte behöva tjata. Vi kan väl hitta på något nästa vecka. Nästa år alltså!" Och så skrattade han. "Jaaa" var det enda jag fick ur mig. Jag hoppas han fattar att jag har tjatat färdigt. Nu är det hans tur att ge lite.

Klockan 19.30 var det dags för honom att åka för då gick p-tiden ut. Så 3 timmar var allt jag fick med honom. Och vi tog inte ens i varann. Vad fan är det här? Är vi helt plötsligt främlingar för varann eller vad??? Herregud - vi har ju faktiskt gjort "det" hur många gånger som helst. Men det är klart - det var ju ett tag sen nu. Säkert två månader sen. Men ändå. Vi är väl för i helvete inte främlingar för varann?

När han gått kände jag tomhet samtidigt som jag kände att han inte ger 100%. Det gjorde han ju i början när vi träffades och allt var så underbart. Vart tog det vägen? Jag behöver någon som kan ge mig 100%. Det låter kanske egoistiskt men det här har sannerligen inte varit någon rolig höst och jag behöver någon som tycker om mig, som kramar mig, som snusar mig i örat när vi åker rulltrappa och står tätt, tätt intill mig. Någon som jag kan ligga sked med, någon som kommer och lägger armarna om mig när jag fryser, någon som jag kan krypa tätt intill i soffan. Jag behöver närhet. Jag är utsvulten och hela kroppen skriker.

M ger mig inget av det där just nu. Det enda han gav mig var blickar och leenden. Det räcker inte så långt. Jag behöver mer. Just nu tvivlar jag på om han någonsin kommer ge mig allt det där igen? Hade han verkligen velat så hade han väl kastat sig om min hals idag? Jag orkar inte med det här... Jag kommer inte anstränga mig mer. Vill han något så får han höra av sig. Och det har han ju sagt att han ska göra. Men det har jag ju hört förr. Jag orkar inte vara drivande längre. Jag orkar inte det.

Det finns en anledning till att jag börjat se mig om på SD som ni kanske förstår. För jag vet inte om jag tror på mig och M längre. Det är verkligen sorgligt, för jag ville så gärna tro på oss. Solskenshistorian nummer 1. Vi var kära i varann för 15 år sen utan att någon av oss vågade erkänna det. En kort romans och sen blev det inget mer. Vi gick olika vägar i livet. Nu möttes vi igen och jag fick uppleva himmelriket i ca 1 månad. Jag trodde verkligen att jag hade kommit till himlen och trodde knappt det var sant! M och jag ändå, efter alla år som gått! Wow liksom! Det är sånt man läser om som man aldrig tror ska hända en själv. Men nu står jag här ändå. Jag är inte i himlen längre.

Jag har kontakt med några singlar på SD. Jag tror jag är ganska duktig på att välja ut vilka som är seriösa och vilka som inte är det. Idag blev jag otroligt glad över ett mail från en kille som jag själv kontaktat. Honom kände jag direkt att jag vill träffa! Jag hoppas det kan bli en fika inom kort. Jag har inget att förlora.

Jag har gråtit en skvätt. För jag känner mig ensam. Så jävla ensam. Och imorgon är det nyår och jag har ingen att pussa på när klockan slår midnatt. Fy fan vad tragiskt.