På plats i nya lägenheten!

Nu har jag flyttat. Otroligt vad fort det gick ändå. För en månad sen fattade jag mitt beslut och nu är jag på plats i min nya lägenhet. Känns otroligt bra! Har varit på IKEA (himla bra affär det där!) och köpt en säng. Soffa har jag beställt på EM. Barbord ska jag snickra själv (eeh? Själv? Nää, M har lovat att hjälpa mig). Så just nu har jag inte så mycket möbler. Men det gör inget. Det är MIN lägenhet och jag bara älskar den! Mitt i stan, högt upp, ljus och trevlig. Det är helt underbart att pyssla i lägenheten och fundera på hur allt ska bli när det blir klart.

Jag kan inte plocka så mycket prylar från huset än. Nä först måste vi ha husvisning. Det vore dumt att tömma stället på saker för då ser det ödsligt ut. Så jag får stå ut ett par veckor till. Men så fort visningen har varit (15 och 18 okt) så kommer jag plocka inredningsdetajer! Sånt som jag köpt till huset och sånt jag gillar. Mannen har ju inte direkt lagt sin hand över det där. Det är ju JAG som inrett så det är inte så konstigt att jag då vill plocka med mig mina fina grejor. I övrigt lämnar jag väldigt mycket till Mannen så han ska vara väldigt glad. Jag tar inte med mig några möbler, förutom ett smalt vitrinskåp. Det är det enda. Han får behålla den snygga skinngruppen (som jag bara älskar) som vi köpte för 1½ år sen. Han får behålla alla bokhyllor, tv-möbel, byrå, fåtöjer och ja listan kan göras lång. Å andra sidan är jag inte speciellt ledsen över det. Jag vill köpa nytt! Nytt liv, nya prylar! Det är lite så det känns faktiskt.

Jag har beställt ADSL men det skulle ta några veckor att få igång det. Idag får jag förhoppningsvis telefonen inkopplad. Sen kan jag surfa via modem/teleräkning så länge. Något bra gratisabonnemang för internet borde väl finnas på typ Spray?? Ska blir skönt att kunna vara uppkopplad igen. I framtiden ser jag mig själv sittandes vid mitt barbord, blicka ut över vardagsrummet/TV:n, och surfa trådlöst från min bärbara dator. Aaaah!

Men det här med att vara Singel går kanske inte så bra... Eller, det beror ju på hur man ser det! Jag har ju redan träffat M. Och vi träffas. Dag som natt. Ofta. Men det känns bara fint! Samtidigt är det lite skönt att få egen tid i lägenheten. I veckan kommer jag få mycket egen tid. Det känns bra. Och inatt sov jag i lägenheten själv för första gången. Det kändes också bra. Jag ska ta det lugnt. Men det äääär skönt med pirr i magen!!

Länge sen...

Det var länge sen jag skrev. Men jag har kanske inte behovet av att skriva av mig längre. Allt rullar på. Förhoppningsvis får jag nycklarna till lägenheten till helgen. Då ska jag flytta. Hurra!

Jag har börjat rensa hemma. Tänker inte flytta med en massa "skit". Och så har jag ringt mäklaren. Han kommer imorgon och gör en bedömning av huset. Förhoppningsvis kan vi få ut det till försäljning inom snar framtid. Kan inte bli bättre!

Någon kanske undrar hur det blev med det där jobbet på den andra orten? Jooo, jag fick det! Men jag tackade nej... Jag kände mig faktiskt inte reda att förutom byta liv och bosätta mig i egen lägenhet, dessutom byta STAD och ARBETE. Nä det blev för mycket. Jag kände att jag behöver lite tid på mig. Det nya jobbet skulle dessutom tillträdas redan i oktober och jag vet att jag inte kommer ha den energin som krävs då. Nya jobbet kräver 120% och nu ger jag kanske 50-60% på jobbet... Det är så mycket annat som kräver energi. Skillnaden med det jobb jag har idag och jobbet på den andra orten är att jag fixar mitt jobb även om jag bara ger 50-60%. Missförstå mig rätt. Här vet jag exakt vad som ska göras och jag gör kanske bara det jag absolut måste. Jag ger inte mer just nu. Men det duger. På ett nytt arbete är det 120% fokus och där skulle det omöjligt kunna rulla på av slentrian. Här kan jag komma undan med det. Det ÄR mycket att tänka på just nu. Men jag har pratat med min chef om det. Han vet. Och han tillåter. Jag har en bra chef.

Ska inte skriva för mycket om M, för det vill han inte. Men vi har fortsatt att träffas och jag kan inte säga annat än att han förgyller min tillvaro. Jag är i ett lyckorus. Snälla, låt mig alltid få befinna mig där!! Han ser nog fram emot min flytt lika mycket som jag (nåja nästan iaf). Tänk sen, då kan vi träffas precis när vi känner för det utan att någon annan behöver bry sig. Nu är det för många som har åsikter. Så vi ligger lågt. Jag tokgillar honom. Han gör mig så otroligt glad. Jag ser fram emot att få spendera mer tid med honom! <3

Nähä... Dags att jobba.

LYCKA!!

Allt är som en dröm! Efter mötet med M förra veckan så är jag i sjunde himlen. Allt går fort. Otroligt fort och det här var inget jag planerat. Men M och jag har fortsatt hålla kontakten. Och träffats. Han får mig att må så otroligt bra och jag förstår nu att det här beslutet om separation var såååå rätt för mig. Jag ler mest hela tiden åt allt M säger och gör. Dessutom har jag redan skaffat en lägenhet. Jag flyttar redan 1/10. Mannen är väl inte så glad precis. Men jag måste härifrån. Jag kan inte leva kvar här. Jag har velat så otroligt länge och redan bearbetat det mesta. Därför är jag redan redo för mitt nya liv. För Mannen börjar bearbetningen nu. Det känns lite jobbigt när jag själv är så glad. Jag kan inte sitta hemma och berätta glädjande om min fina lägenhet och hur jag ser fram emot att inreda den. Och hur jag ser mig själv komma hem från jobbet om kvällarna, äta VAD jag vill och OM jag vill. Lyckan är total för mig. Går inte att beskriva. Och så M på toppen av allt. Aldrig hade jag trott att det skulle bli så här. Vår pakt som skulle träda i kraft efter 365 dagar kanske blir tidigare än så...?

Jag vet att allt går fort. Jag hade ju tänkt vara singel ett tag och smälta mitt nya liv. Men man kan inte styra ödet. Och M och jag ska ju inte flytta ihop. Bara träffas, precis när vi vill. Lovely! Jag är så otroligt lycklig och jag kan inte fatta att det här är sant. Jag tror nästan att någon snart kommer och nyper mig i armen och jag vaknar och så var allt bara en dröm. Men nä, det är ingen dröm. Alla borde få känna sån här lycka.

Tänk - när beslutet väl var fattat, ja då var det bara såååå rätt! För egentligen lämnade jag ju mitt förhållande med Mannen för länge sen. Det var bara den sista slutklämmen - beslutet - som fattades.

Jag slutar nu för jag kan inte i ord beskriva hur lycklig jag känner mig.

Är du ledig om ett år så kör vi hårt!

Gårdagens parmiddag gick över förväntan faktiskt. Vi kom dit som ett par, men vi agerade nog inte som ett sådant. Visst var det lite jobbigt att svara på frågor om hur det gick med huset, trädgården etc, men det kändes okej. Det var inte bara par på festen så det kändes okej och stämningen var inte alls tryckt på något sätt som det kanske kan bli när man har fest ihop med många man inte känner. Nä stämningen var på topp och det skålades vilt! ;) Jag stod faktiskt och pratade en del med en singelkillle som hade en skilsmässa i bagaget. Jag berättade för honom om vår situation, och det var lite skönt att prata med en kille om det. I övrigt berättade vi inte för någon annan.

Vi hamnade på krogen. Hurra tänkte jag! Kul! Hann inte mer än innan för krogdörren förrän jag träffade M, en gammal kärlek jag hade för sisådär 15 år sen. Vi har haft kontakt till och från under dessa år så det var bara att fortsätta prata där vi slutade sist. Eftersom han frågade en massa om huset och sommarstugan var jag ju tvungen att berätta hur det låg till. M blev singel förra året. Hans förhållande sprack efter 13 år (tror jag). Det var också därför jag kände att jag kunde berätta eftersom han vet PRECIS vad jag pratar om. Fast för honom var det tvärtom. Han blev lämnad. Jag lämnar. Han tyckte det var ganska sorgligt att vara singel och känner lite som jag: att åren rinner iväg. Vi ingick i en pakt tillsammans! Om ingen av oss funnit någon om 1 år så söker vi upp varann och provar! ;) Det tyckte jag lät schysst! Vi bytte mobilnummer och msn-adress, så nu kan vi hålla kontakten om vi vill.

Imorse när jag vaknade (och även igår hade jag samma känsla) så kände jag att det här är såååå rätt för mig! Och efter samtalet med M så oroar jag mig inte lika mycket för framtiden. Nu har vi ju en pakt! ;)

Snart dags att byta sovrum

Jag har okuperat sovrummet. Det gjorde jag redan igår kväll. Jag satt där hela kvällen, med datorn i sängen och tv:n påslagen. Det kändes skönt. Att få vara ifred. Mannen satt i vardagsrummet och tittade på tv. Mestadels av tiden snackade jag på msn med H. För en vecka sen berättade jag för H hur allting ligger till. Han blev inte så värst förvånad. Han vet ju mina tankegångar. Honom har jag anförtrott mig åt förr. Och i hans famn har jag sökt tröst tidigare. Han får mig att skratta, vilket kändes otroligt bra igår kväll.

Vid 00.30-tiden kom Mannen upp och lade sig i sängen. Jag har inte berättat att jag tänker byta sovrum. Det får gå ett par dagar till. Imorgon kommer mina föräldrar hit och då vill jag att allt ska vara "som vanligt". Jag tänker inte berätta än. Och på måndag åker jag till huvudkontoret som ligger på en annan ort, så då sover jag på hotell. När jag kommer hem på onsdag kommer jag att byta rum. Då ska jag ockupera gästrummet istället. Och ta med mig en tv in dit. Jag vill vara ifred. Precis som jag är nu. Jag är kvar i sovrummet, fastän klockan är mycket. Långt in på blanka förmiddagen. Men här sitter jag och surfar, bloggar och pratar på msn med vänner. Tänk vad skönt det ska bli när jag får sitta i min egen lägenhet och göra allt detta. DÅ har jag fått mitt liv tillbaka.

...och ikväll är vi bjudna på parmiddag. Jag känner att jag inte kan svika fastän jag helst skulle vilja... Parmiddag? Men tjena liksom.

När ska jag få mitt nya liv?

Det låter kanske som jag fortfarande velar, men nej. Jag har bestämt mig. Det blir bäst så här. Jag kan inte fortsätta mitt liv med Mannen. Jag har andra tankar om hur mitt liv ska vara. Jag vill inte leva mitt liv som vi gör. Jag är lite kär i tryggheten, det ska jag inte sticka under stol med. Jag blir ju inte yngre direkt... Men vad ska jag göra? Jag kan inte fortsätta leva ett liv som jag inte är helt nöjd med. Vill det sig riktigt illa får jag väl leva ensam resten av mitt liv då och dö som en gammal nucka. Men vi får väl verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Det är skitjobbigt att bo under samma tak. Vi är ju inte osams och grälar inte utan allt känns ganska "som vanligt" fast utan puss, kram och "älskling" hit och dit. Det låter kanske okej, men det är jobbigt. Jag vill att hela processen ska vara över så att jag kan börja leva mitt liv. Just nu befinner jag mig någonstans mitt emellan. Jättejobbigt! Vi har fortfarande inte berättat nyheten för "folk" utan det känns som att vi själva måste få smälta det först.

Vi sover fortfarande i samma dubbelsäng men jag funderar på att flytta ner i gästrummet. Äh, jag vet inte men allt känns bara så konstigt.

...och jag drömmer om att dejta söta pojkar...

Kluvna tankar

Det är konstigt hur man tänker... När jag sitter på jobbet så tänker jag på det kommande singellivet och jag saknar inte Mannen alls. Inte när jag är bortrest heller. Känner ingen längtan att ringa hem då. Men när jag är hemma, och han är i min närhet, då får jag helt andra känslor. Då har jag lite svårt att tänka mig ett liv utan Mannen... Vilket är mitt rätta jag?

Second thoughts??

Häromkvällen, när allt var sagt och bestämt, var jag så säker. Jag hade känslan av att "vilja ringa och berätta nyheten för alla". Senare den kvällen, när vi låg i sängen kände jag inte alls samma glädje. Jag började störttjuta. Vad betyder det?

Jag har haft fullt upp på jobbet de senaste dagarna, vilket även inneburit representation på kvällarna, så jag har liksom inte haft tid att tänka mer på det. Men igår var en hemmakväll. Vi pratade om huset och det vi måste fixa innan försäljning. Sen pratade vi om att jag eventuellt flyttar till en annan ort. Vi pratade om att han faktiskt aldrig bott i en vanlig lägenhet själv, bara studentlya. Allt kändes så märkligt, och jag kunde inte hjälpa det - tårarna bara rann. Men iofs, vad annat kan man vänta sig? Efter snart 10 år tillsammans så kan man inte ta lätt på saken. Jag nämnde något om att OM det visar sig att det här inte var rätt beslut så är det ju inte så att vi båda försvinner bort från varann för all framtid. Vi kan se det som en prövotid. (Försöker jag ha kvar en livlina??) Mannen ansåg att någon prövotid var det inte tal om. Han säger att han inte orkar det. Att slitas mellan hopp och förtvivlan. Han menade att säljer vi huset nu så ska det mycket till innan han drar igång en sån process igen. För det ÄR en process att köpa hus. Och ännu större att sälja. Jag dog lite där. Jag hade hoppats på att han skulle sagt att vi visst kan se det som en prövotid. Men som sagt, det kanske bara jag som är feg...?

Jag funderar mycket på allt bra vi har. Jag älskar honom. Han är min bäste vän. Vi kan skratta ihop. Han är min trygghet. Men då ställer jag mig också frågan - är jag "kär i tryggheten"?

Jag trodde allt skulle kännas lättare när beslutet var taget. Men det gör det inte. Det är som något slags vakum. Jag vet inte på vilket ben jag ska stå.

Samtidigt, mitt i all röra, blir jag uppvaktad på andra håll. Och jag måste nog ändå erkänna att dessa mail och sms som jag får, gör att jag kan hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag blir glad av lite ljus i mörkret och jag känner mig attraktiv. Men dessa mail och sms gör nog egentligen inte saken lättare för mig. De förvirrar nog mer egentligen. Men jag vägrar låta detta styra över mitt handlande. Jag blandar inte in någon annan i uppbrottet. Jag måste känna mig stark i mig själv och inte förblindas av lite flörtar. Jag ska bli singel, ingenting annat.

Nu undrar jag - när ska jag berätta för omgivningen? (Föräldrar, vänner, arbetskamrater). När vi väl gör det - ja då är det definitivt. Just nu känner jag mig inte helt 100 säker. Ja, jag velar. Men det FÅR jag faktiskt!