Jag har bestämt mig!

Nu är det sagt. Jag har bestämt mig och äntligen uttalat orden. Vi säljer huset. Men genast kom det en massa "måsten" som måste hinnas med först. De där elementen som är trasiga, måste fixas. Staketet som vi rivit och börjat spika nytt, måste bli klart. Panelen på garaget som vi också rivit, måste sättas upp ny och målas. Bland annat. Och sen borde vi måla lite i några rum för att (vad heter det nu igen, när man stajlar upp huset innan man säljer??) det ska ge en skönare syn för köparens öga. Vi får se vad vi mäktar med. Det blir en jobbig tid. Men vi är inte på något sätt osams. Vi har bara vuxit ifrån varann. Det är så jag ser på saken. Och var ska kissarna bo??

Jag känner inre lugn. Glad på något sätt, för jag vet att det här är rätt. Helst skulle jag vilja ringa runt och berätta för folk att jag äntligen fattat ett beslut. Men att visa glädje i denna stund vore nog som att vrida runt kniven i Mannen. Han vill ju egentligen inte det här.

Det här känns rätt. Återstår att se i vilken stad jag ska bo? Nya staden kanske?? (Där ett jobb kanske kan bli mitt). Jag ska dit nästa vecka och prata med Personalchefen om saken. Sen får vi se.

Allt kommer att bli bra. Nu är jag i princip singel...

Tårar. Mängder av tårar

"Det är så mycket som är bra mellan oss men det finns också några bitar som inte funkar." Det var mina ord när vi pratade om livet igår. Och jag grät. Oj vad jag grät. Det ÄR inte lätt att avsluta ett förhållande som hållt på i snart 10 år. Jag sade att "jag är livrädd för att fatta fel beslut."

Mannen orkar inte heller med situationen som den är idag. Ena stunden är jag glad, nästa stund är jag arg/ledsen/förbannad. Stackarn... han slits mellan hopp och förtvivlan. Hans hopp är ju att jag ska komma och säga "vi glömmer det här. Det är klart att vi ska vara tillsammans". För det är det han vill. Han vill att vi ska fortsätta.

Det tyngsta just nu är att vi har huset tycker jag. Hade vi bott i lägenhet hade allting känts mycket lättare. Då hade vi lätt kunnat skaffa en lägenhet till och bott på var sitt håll ett tag. Nu känns det så definitivt. Det var ett stort beslut att KÖPA hus så det är ju minst ett lika stort beslut att SÄLJA huset (om inte större).

Sen var det ju det här jobbet på den andra orten. Jag har inte på långa vägar fått tjänsten än, så jag vet ju inte alls hur det blir.

Det känns som att jag sticker kniven i mig själv och sakta vrider om...

Jag är en kandidat till jobbet!

Idag ringde jag och pratade med en tjej på Personalavdelningen angående jobbet. Hon gjorde mig glad! Under deras diskussioner om vilka personer på företaget som skulle passa in på den här tjänsten så hade de nämnt mig. Men eftersom jag bor i en annan stad och de absolut inte trodde det var aktuellt för mig att flytta, så hade de "avfärdat mig" som kandidat. Ha! Det kändes gött att höra!! För jag ÄR ju en kandidat! På måndag ska jag ringa Personalchefen!

I helgen ska Mannen och jag ägna oss åt lite måsten som vi har. Vi hyr en sommarstuga utanför stan som måste fixas lite med innan vi lämnar tillbaka den till ägaren i höst. Jag vill få det fixat NU så jag slipper ha det OCKSÅ hängades över mig. Hoppas vi blir klara i helgen. Ska rensa ur så mycket som möjligt på möbler och prylar också. Så om ett tag kanske vi har tömt huset och städat och då kan vi lämna igen nycklarna. En sak mindre av allt i denna röra...

Nytt jobb????

Mitt företag har ett kontor på en annan ort än där jag jobbar. Idag kom det ut en internrekryteringsannons på ett jobb jag vill ha!!! Är det fel tajming eller är det kanske precis rätt? Bestämma mig, sälja huset, börja om på nytt i en ny stad? Det kanske inte vore så fel. Jag ska iallafall ringa Personal och höra lite mer om jobbet. Höra ifall de tycker att det vore något för mig?? Har jag rätt kvalifikationer? Okej, jag uppfyller inte alla krav de har i annonsen, men hyfsat många iallafall. Men är det tillräckligt?? Shit! Nu blev jag lite uppspelt!

Ångestattack

Jag stampar fortfarande på samma fläck. Jag grubblar mig blå. Jag både vill ha kakan och äta den. Men vi vet ju alla att det inte går. Ett val måste göras. Och det måste nog göras snart för jag kan inte leva så här. Att befinna sig i detta "ingenmansland" är nog det jobbigaste jag varit med om. Men jag är så rädd. Rädd för att fatta fel beslut. Att jag ska ångra mig. Att han ska hinna träffa någon annan innan jag förstått att jag fattade fel beslut. Att han ska hinna skaffa barn med någon annan. Och att jag kommer att få leva mitt liv ensam och bittert ångra mitt beslut.

Jag känner mig som världens fegaste mes. Man måste faktiskt stå för sina handlingar!

Häromdagen fick jag värsta ångestattacken. Har aldrig varit med om något liknande förut. Jag var ute på promenad (rensa tankarna) och gick såklart och tänkte på allt det här. Jag tjöt för mig själv och hade ångest, ångest. Sån ångest att jag knappt fick luft. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fy vilken otäck känsla det var.

Jag vill ju leva lycklig.

Så har vi pratat lite igen...

Jag bloggar på arbetstid... Får man ju inte göra egentligen, men what the hell!

Helgen har varit... sådär. Igår bestämde jag mig för att prata om det oundvikliga igen. Jag frågade mannen när vi var ute och gick: "Har du tänkt mer på det vi pratade om för ett tag sen?" Jo det hade han ju såklart. Och han tycker fortfarande att vi ska försöka hitta tillbaka till varann. Fan vad jobbigt!! Det gör ju inte saken lättare för mig direkt. Jag velar, velar och velar. Men jag vet inte om vi någonsin kan hitta tillbaka. Inte när jag har de här tankarna. Det bästa vore nog om vi sålde huset, flyttade till varsin lägenhet och sen får vi se. Det känns som att jag hela tiden hittar mer och mer fel och brister på det vi har fast det kanske blir så? Man retar sig på allt...

Och så har jag åldersnoja. Noja över att jag ännu inte har några barn. Vid 30+ "borde" man kanske ha det. Eller åtminstone snart. Att börja om från början innebär ju att det inte blir några barn än på ett par år, eller i värsta fall - inga barn alls! För tänk om jag inte hittar någon att skaffa barn med!! Kanske kan nästa person inte heller leva upp till mina förväntningar på livet och då kanske Mannen var den bäste trots allt?

Men om jag inte vågar, vågar att bli ensam - hur ska jag då veta? För att få veta måste jag ju våga. Å shit vad det här är svårt??

Kanske har jag bara en försenad 30-års kris? Kanske man kommer till det här stadiet i alla förhållanden? Hur blir det då i mitt nästa förhållande? Ska jag dumpa honom också efter ca 10 år? Men jeeeez! Giv mig styrka!! Hur fan ska man veta vad som är rätt eller fel för mig??

Jag grubblar nog snart ihjäl mig tror jag...

Fan.

Summan av vårt prat vi hade blev egentligen att vi inte kom vidare alls. Men vad menar han egentligen när han säger att vi ska "försöka hitta tillbaka till varann"? HUR menar han att vi ska göra då? Nää, det känns som dead-end för mig. Faktiskt.

Ska ta en promenad och rensa tankarna.

Jag ser dem överallt!!

*Jävla skit. Jag hade skrivit en lång text och så försvann allt. Skrev ungefär så här:*

Plötsligt ser jag dem överallt! Singlarna alltså! Vart jag än vänder mig så stöter jag på singlar. Fick just höra att en gammal klasskompis OCKSÅ brutit upp ett 13-årigt förhållande. Inga barn. Men det är väl så. När man bestämt sig för något (eller tvekar som jag) så ser man det överallt. Likadant om man vore gravid (eller ville bli gravid). Då ser man gravidmagar vart man än tittar. Eller om man ska köpa ny bil eller vad-fan-som-helst. Då är det det enda man ser. Baaah!

Jag har inte fortsatt konversationen med mannen än. Jag är så där dum och går och väntar på ett "bra tillfälle". Men jag VET att det inte finns något som heter så. Ut med språket bara!! Vi har ju påbörjat konversationen så nu är det bara att fortsätta den. Men jag vet att han då vill ha ett svar av mig. Vad har jag bestämt mig för? Har jag bestämt mig? Jo kanske. Eller...?

Jag är inte ensam

Träffade en kompis igår. Vi powerwalkade lite och sen gick vi och satte oss på ett fik. Kaffelatte är så jäkla gott! Hon har varit med om precis samma sak som jag är just nu. Hon bröt upp ett 13-årigt förhållande förra sommaren. De var nästan i samma situation som oss fast de hade inget hus eller ringar på fingrarna. Men ändå. Lika jobbig för det. Jag fick prata av mig och jag kände hur tårarna kom flera gånger. Det var så skönt att höra hur hon hanterat sitt och vad hon tänkt. Återigen fick jag bekräftelse på att jag inte är ensam. Nu har hon å andra sidan redan sitt "på det torra igen". Hon hittade ganska snart en ny "love of her life" och är sambo igen. Gick det för henne så borde det gå för mig.

I helgen ska vi fortsätta dialogen vi påbörjade för ett tag sen. Dialogen då jag berättade om allt jag känner och vad jag saknar. Min man grät då...

Tankar som maler

Man bryter inte upp ett 10-årigt förhållande "bara så där". Tiden måste få gå och jag måste tillåta att den går. Inte göra något förhastat. Måste tänka. Han är min bästa vän men just nu känns han mer som en vän än lover. Blir det så här i alla förhållanden?? Sumpar jag mitt livs kärlek om jag gör slut? Jag kanske inte hittar någon så bra som han...

Tankarna maler. Tänka, tänka, tänka. Fan vad jobbigt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt??

Powerwalk till jobbet imorse. Måste jag göra oftare. Bra för sommarkilona.

Tänker lite till. Fan! Vi har ju hus också.

Var är bloggarna?

Jag letar efter bloggar! Bloggar av folk som är i ungefär samma situation som mig. Även singel-bloggar. Och gärna singlar som är över 25 för jag känner inte riktigt att jag kan identifiera mig med singlar som är typ 18. De har ju liksom hela livet framför sig... Det har ju jag också. Men har man levt som sambo i 10 år och förväntningen har varit villa och barn inom kort så känns det lite märkligt när den förväntningen plötsligt sprack. För just nu vet jag ju inte om jag vill längre. Men livet är väl inte slut bara för att man är 30+ och nybliven singel? Det borde väl finnas några goa killar kvar där ute?? (Som inte har barn...)

Ingen guldring på fingret längre

Jag har tagit av mig ringen. Det har jag iofs gjort förr av andra anledningar, men den här gången är det med anledning av att jag tror det här är slutet. Jag känner det. Jag märker hur mina tankar upptas av att drömma mig bort till hur det skulle vara att bo själv. Hur jag kommer hem från jobbet, hur jag lagar mat själv, hur jag går till gymet och hur jag sitter framför dator/tv själv om kvällarna. Jag kan inte tänka på annat.

Vi måste prata snart.

Är det ett tecken?

Mannen och jag har varit på bio ikväll. Vi såg "Wedding Crashers". Söta Claire, som spelas av Rachel McAdams, inser att hon inte alls ska gifta sig med den hon varit tillsammas med de senaste åren. Hon har bara trott att det skulle vara de två. Hon har väl bara flutit med gissar jag. Likt mig? Iallafall, hon tar sitt förnuft till fånga och säger bye bye till sambon och ger sig ut på nya äventyr.

Är det ett tecken?

Förresten kan jag inte låta bli att bli lite kär i Owen Wilson. Såå gullig!

Men är det inte typiskt?!?!

Men är det inte typiskt! Jag hoppade på företagets erbjudande om hem-PC för tre år sen. Det var det bästa jag gjort, eller...? Jag tog en bärbar, smidig, liten dator som jag kan ha i knät när jag ser på TV. Eller ligger i sängen. Eller vad som. Med trådlöst nätverk är det kanon!

Det har känts lite surt när jag varje månad stirrat på lönespecen och läst "Löneavdrag 487:- för hem-pc". Nästan 500 spänn. Varje månad. I 36-MÅNADER!!

Nu är de 3 åren över och jag fick ett erbjudande om att lösa ut datorn för 800 spänn, alternativt lämna tillbaks den, alternativt hoppa på ett nytt erbjudande om hem-pc a la 3 år. Med tanke på att jag stirrat surt på lönespecen de senaste 3 åren så kände jag att det var nog bäst att betala de där 800 kronorna och sen var saken ur världen! Jag har min bärbara, smidiga, lilla dator och jag behöver inte betala en krona mer. Och den funkar ju hur bra som helst - jag behöver inte köpa en ny dator bara för att ha det senaste.

I juni månad gjorde jag sista inbetalningen. Och vad händer nu?? Jo datorn börjar leva sitt egna lilla liv. Den tjuter och stänger av sig. Utan förvarning så bara dör den. Klong! Det hände två gånger igår och en gång hittills idag. Nu när denna dator äntligen är min och fri från skulder!! Helvete! Jag skulle ha köpt en ny hem-pc och återigen stirrat surt på lönespecen i 3 år...

Uppdaterat kl 13.33: Även om datorn ger upp så kanske en billig räddning finns?

Fredagsirritation

Irritation 1. Jag plockade iordning innan mannen kom hem. Vad gör han det första han gör? Tar fram chipspåsen, håller den i princip upp-och-ned när han gräver fram chips. Smular ner. Iiiiiih!

Irritation 2. Vi ska äta middag. Framför TV:n. Jag ber mannen zappa fram ett tv-program som vi båda gillar. Han tittar på något sånt där program där de bygger någon form av fordon med små medel. Jag tror de befinner sig på en gammal skrot. Såna tv-program uppskattas inte av mig. "Nää, men jag kan väl få se det här?", säger mannen. Men kul! Så jag tar fram datorn och surfar medan jag äter. Vilket samboliv vi har...

Irritation 3. Jag har lite ont i huvudet. Kan man inte bara få ha det utan att det måste analyseras? "Har du ätit tillräckligt?" "Du har säkert inte druckit något". "Drick så blir det bättre". Nää, det blir inte bättre. Ibland mår man lite kymigt. Kan man inte bara få göra det?

Irritation 5. "Det är ganska fint väder ute. Ska vi ta en cykeltur?", säger han lite hurtigt. Stunden innan har jag precis sagt att jag inte mår riktigt bra. Påminner honom om det. "Ja men drick lite så kan vi ut och cykla sen!" Men det var då faan! Jag mår inte bra. Jag VILL inte ut och cykla!

Vaddå? Jasså, hoppade jag över irritation 4. Jaja, jag är inte säker på vad det var för något, men NÅT var det säkert!

*Putt på det här sambolivet i största allmänhet*

Nu har jag också fått den!

Det pratas mycket om IKEA-katalogen i dessa dagar. Ja det har jag läst i många bloggar. Jag måste erkänna att jag känt mig lite utanför, för jag hade minsann inte fått den när alla andra skrev att de fått den. Men nu så! Nu låg den i brevlådan, så där lagom tjock som vi alla minns den. Genast började jag bläddra. Å vad mycket fint det finns. Och vad billigt!! Genast börjar jag, i huvudet, möblera en lägenhet som jag inte har. Men om jag vore singel - då skulle jag ha den där lägenheten! Jag skulle möblera i vitt, beige och mörkbrunt. Det är snyggt! Eller vad sägs om den här lägenheten, och med de här möblerna:

Den här lägenheten är till salu just nu. Det har jag sett på hemnet.se. Jag kan inte låta bli, men jag surfar där ibland. Och funderar (drömmer?) om hur det skulle vara om jag bodde själv. Om jag var singel. Köket ser ju också rätt så najs ut, eller hur?!

Är det inte en dröm, så säg?? Jag vet att möblerna inte följer lägenheten, men så här skulle jag kunna tänka mig att bo!! Det är jobbigt, när man inte vet, hur livet ska vara...